Infödingen på plats

Det var lite konstigt att skriva hemma i titeln, men infödingen måste ändå vara hemma på något sätt. Sedan får han har flera än ett, om det så behövs. Och det behövs. Väl i det helga korset, som jag börjar nu kallar min födelsestad, (Santa Cruz do Rio Pardo, egentligen "Det helga korset från den mörka floden" men jag tillåter mig en viss förkortning) är det mycket konstigt att besvara på frågan vad jag kom ifrån: "Härifrån, så klart!", även om dialekten avslöjar något annat. I staden jag bekänner mig komma ifrån, Den nya fristaden (Nova Friburgo på port.), har jag bott några viktiga åren i puberteten, men inte lika många som i Stockholm. Svensk tror inte brassarna att jag är, men för svenska i kontakt med företaget är jag brasse-svensken. Det känns tillräckligt bred iaf, innan det kommer något land till i adjektivet. Men nu är jag Paranaense (Paraná, heter denna delstat såväl som den kända floden, något man borde ha lärt sig i någon geografilektionen).

Tillbaka nu till inlandet till denna deltat. Det finns en hel del att hitta här om man letar efter de saker som finns här, såsom båtturen som jag berättade förr. Jag äter säsongsfrukter brukar jag säga, även om inte säger så så ofta. Säsongen pekade efter båtturen på hemlagad mat på vedspis i någon bordgård i närheten.

Första utsikten var på de ekologiska kycklingarna, vars kompisarna man kan hitta i någon kastrull en bit längre upp.

I bondgården skulle det finnas ett (till) vattenfall där man bl a kan göra rapel (det är liksom att klättra på en bergvägg, men bara nedåt delen).

Infödingen bredvid det ett rätt-så-berömt-vattenfall.

















Man kunde också få en guide för att hitta dit, även om inte så mycket kunde gå fel. Tobbe hjälpte oss. Tobbe är en hund, som fungerar bättre än människor för att visa det nästan berömda vattenfallet. Där kan man se att inte bara maskiner och globalisering hotar vårt arbete, utan även djuren, dessa otacksamma varelser efter det att vi började respektera dem som ekologiska produkter...

Infödingen bredvid hundguiden, Tobbe. En till fördel med Tobbe är att den inte tar emot kontanten för sin tjänst. Han tar hellre emot de kvardelarna från de ekologiska kyklingarna.














Guartelá väntade på oss, så vi hoppade över badandet. Vi stannade bara för ett kort mobilsamtal med Hanna, där vi passade på att ta ett kort på Paranás motsvarande till Moseldalen.

Infödingen med Paranás Moseldal i bakgrunden. Den dåliga fotografen och min kolega fick inte med den andra svägen från Tibagifloden (den egentliga namnet på floden). Svängen finns med i den bild jag tog på honom, men jag vägra att visa bilden på den dåliga fotografen.








Den mest berömda delen av Guarteláparken är sin kanjon, tydligen den sjätte största i världen. (Första gången jag hörde var den största, men den tappar plats allteftersom). Den var rätt så fin, men det har ändå fått efekten av ett minskat suget efter att se den sjunde största canyonen i världen. Det får räcka med de sex första.

Jo, det finns ett till om inte några till berömda vattenfall i Guarteláparken. Jag tänker bara visa detta med några speciella håll i sandstenen.



Infödingen bredvid de berömda hållen i den berömda stenen i ett rätt så berömt vattenfall på den berömda parken. Infödingen vågade inte hoppa i hållen -- eftersom vattnet försvann där -- trots försäkran från parkguiden att inte så mycket kunde gå förlorat.





Några meter bort väntade den sjätte största kanjon i världen lite à la Moseldalen också, men utan de tråkiga slotten med en massa krimkrans att köpa på.

Den vänstra och centrala flygeln på den sjätte största kanjon i världen.


















Infödingen i den vänstra flygeln av berömda kanjonen.










Man kan också åka en tiotimmarsbåttur genom Iapofloden som går genom den berömda kanjonen. Jag berättar sedan om jag klarar den.

På jakt efter något att göra.

I helgen var den andra jag tillbringat i Telêmaco Borba: På jakt efter något att göra. Jag kanske hittat. Igår var det mest segande både för och efter ett långt skypesamtal med Hanna. I den korta dagen som blev kvar upptäckte jag en saftiggrön cykelväg till den ekologiska parken några kilometer bort härifrån. Jag lyckades komma precis efter stängningsdags. Cykeln höll nästan ihop hela vägen tillbaka. Nu var det bara den västra pedalen som gick sönder.

Nästa dag (idag) satsade jag på att gå upp tidigt för att upptäcka den kända Guarteláparken, en Canyon fyra mil i närheten av grannbyn Tibagi med en kolega. Väl i Tibagi, snubblade vi på en fransmän, som drev en byrå för ekologisk turism. Fransmannen visade sig vara tränare för det brasilianska kajaklaget, som varit i Sydney 2000. Vi kunde inte låta bli och nappade direkt på en häftig raftingtur (gummibåtstur) på en knappt två timmar i den forsande och steniga Tibagifloden. Det blev nästan lika spännande som i Sidney.

Jag i fören, som kampar mot de obarmhärtiga vågorna.


Här tar strömmen mig.



Har i löpsedelställning efter kampen mot odjuren.

Imorgon berättar jag mera om det vatenfall och Guarteláparken, som vi sedan åkte till.

Nu äntligen TB

Efter några "lediga" dagar i Rio och Salvador, var det dags att åka till Telêmaco Borba (TB för de initierade). Det är glädjande att det finns konkurrens på flygmarknaden så flygresan från Rio till Curitiba (ca 100 mil) gick på R$130 (ca SEK 450). Fast man ska inte vänja sig, har jag hört. Sedan var det buss till TB. Bussen kunde tävla med Business Class på Air France (den enda jag fick den oförtjänta chansen att smaka). Sätet lutade så mycket och man kunde lägga benen på en konstig brädda, så att man nästan låg, såsom mina gamla minnen från Air France. Sällskapet var däremot av en annan klass, för att inte säga värld. Den gamla änka pratade genom tidningar, mp3-spelare och snarkande. Efter lite tafsande hittade jag en annan bekväm plats bak i bussen.

Väl i TB tappade jag bagagebeviset, vilket var beviset som saknade för att förstå att det här landet hade blivit urkorrekt. Trots att min var den enda väska kvar, och jag sista passagerare; och jag hade beviset från flygbolaget, ville chauffören ändå att jag skulle fylla på en blankett. "Någon skulle kunna hitta beviset och kräva honom på bagaget." En viss rätt har han i pilantra-landet. Efter en halvtimme av mycket ringande och diskussion fick jag gå efter att skriva på ett papper att jag hade fått bagaget. Han lär visa det för den som hittade beviset. Hoppas den blir nöjd.

Väl hemma lyckades jag installera ett kylskåp, vilket är enkelt. Rekommenderas. Allt blir kalt som det ska. Så nu har jag kallt öl och mjölk. Period. Spisen däremot är både billigare och mera komplicerat att installera. Den är mitt i köket ännu, men några från Klabin kommer att hjälpa mig imorgon. De lär också fixa tvättmaskinen. Köket är ganska komplett för övrigt. Annars har jag två madrasser i resten av huset. Av dåligt kvalitet förstås. Men kylskåpet är bra.

På morgonen var fantastiskt vackert. Ulalalá. Det är sådana temperatur och solstrålen genom trädena, som väl i Sverige känner man bara för leva, leva, leeeeeeeeeeeeeeeeva så intensivt som om man kunde bara fånga den där stunden. Den är arketypen av Carpe Dien. Det spelar mindre roll att det finns en brusande kartongmaskin 1 km bort.

Dagen var lite väntande, föredrag och snackande. Annars är TB en riktigt intellektuell miljö. Förutom all väntetid, finns det absolut inget varken hemma eller utanför. Så även om jag varit lite optimistisk med de böcker jag tagit med mig, börjar de att ta slut. Jag läste ut en om Keplers liv; nu dags för Galileu.

WEBB-TV på E24

Oftast bryr jag mig mycket om de hemsidor, som inte riktigt funkar för Linux, men ibland måste man. Nyligen har hjälpt en bekant med ASUS eee på Linux (min idé), och det var några video-hemsidor, som han tittade på, och som inte riktigt funkade som de borde, nämligen Videos på CNN och webb-tv på E24 (www.e24.se). Om man med en linux maskin försöker titta någon video-snutt på dessa hemsidor, komma man stötta på det otrevliga (och missvisande) meddelande att de tekniska kraven inte uppfylls (som i figuren nedan):

Det hjälper inte att man har Firefox, Flash och MPlayer installerade på sin linux-burk. Anledning verkar vara att de kolla om man har Windows (förutom Firefox + Flash + Windows Media Player).

Så hur gör man för att kunna kolla på webb-tv på en sådan windows-"adicted" hemsida?

Jo, man säger att man har Windows även om man inte har det!

Och i och med att man faktiskt uppfyller de tekniska kraven fungerar webb-tv:n alldeles utmärkt.

Praktiskt måste man:

1. Installera en "addon" för Firefox som heter User Agent Switcher;

2. Ändra Netscape-agent till Firefox 3.0. Gör så här: gå inte på "Tools/Verktyg" i Firefox -> "User Agent Switcher" -> Options -> Options och i klicka på "User Agents". Ändra sedan i "User Agent" Netscape 4.8 till Firefox 3.0. (Ändra även i de andra fälten också, även om de inte är viktiga.)

3. Gå in nu på www.e24.se och välj "Firefox 3.0". Sedan klicka på webb-tv, och webb-tv:n borde sättas igång perfekt, som i figuren nedan:


Man kan fråga sig vad e24 (och CNN) har emot linux, men faktumet är att det funkar inget annat behövs än att säga till e24-servern att vi har en Windows maskin. Minst sagt lite diskriminerande.


En kommentar till, sätt flash-blocker på av, om du har denna addon.

Cadê David Ricardo?

A Comunidade Européia (CE) proibiu ontem a importação da carne brasileira para a Europa. Acabou o churrasquinho a preços latino-americanos. A carne brasileira era vendida aqui por cerca de SEK 80 (R$20) o quilo, mesmo que a metade fosse tarifa de importação. Grande pena! Um dos maiores jornais suecos, o Dagens Nyheter publicou uma notícia sobre o fato, contando entre outras coisas sobre o efeito positivo na inflação da carne brasileira. Entrevistaram também cinco pessoas -- que mesmo que não sendo estatisticamente representativas -- mostram a ausência de David Ricardo (1772-1823) na opinião sueca. Todos se mostraram dispostos a pagar mais pela carne sueca para contribuir com os agro-pecuaristas suecos.

Esse tipo de comportamento é muito comum, apesar de duramente criticado desde os tempos de David Ricardo. Pune também a Suécia, país extremamente dependente da exportação. Ny Teknik publicou recentemente um artigo contanto que a Chine Mobile, a maior operadora chinesa com 360 milhões de assinantes, está voltando as costas para a Ericsson e começando a comprar massivamente da também chinesa Huawei. Espero que seja pela evolução tecnológica e não pelo nacionalismo econômico.

Hoje saiu o relatório do último trimestre da Ericsson mostrando um resultado muito pior do que o de 2006. A razão apontada foi o caso de mercados maduros não terem atualizado seus sistemas na velocidade esperada. De mil à quatro mil pessoas vão perder seus empregos. Talvez eles encontrem oportunidades no setor agra-postoril.

Com lenço e sem documento

Hoje fui no correio buscar um Sedex que minha mãe me enviou. Alías, enviou para a Julia. É, Sedex se torna carta recomendada no meio do caminho. Talvez porque entrega de encomenda seja luxo. Deve ser. A graça toda não era tanta essa. Chegando lá, vou buscar a tal da encomenda no supermercado mais próximo. Isso mesmo! Aliás, não é bem o mais próximo também. A Julia assinou o papelzinho, mas a senhorita exige também sua identidade, que ela não tem. Mas tem passaporte. Os dois: sueco e brazuca. Levei os dois. Testei usar o verde-abacate, mas a senhorita retrucou: "Passaporte estrangeiro não é identidade!"

Uma coisa é recorrente: esse amor sueco pelas suas próprias instituições. A carne vem com bandeirinha sueca. Às vezes tomate também. Viajei por muitos países sem identidade, só com o meu verde-abacate sem saber que o coitado não era identidade. Segundo a senhorita, passaporte estrangeiro pode ser falsificado. Não deve ser difícil, mas será que alguém gastaria seu precioso tempo fabricando um passaporte brazuca? O verdão? O abacatão? Já pensou? Só para pegar o pacotinho da menina? Duvido! Se for para dar sumiço deveria ser paraguaio, não?