Wednesday, May 20, 2009

Infödingen på plats

Det var lite konstigt att skriva hemma i titeln, men infödingen måste ändå vara hemma på något sätt. Sedan får han har flera än ett, om det så behövs. Och det behövs. Väl i det helga korset, som jag börjar nu kallar min födelsestad, (Santa Cruz do Rio Pardo, egentligen "Det helga korset från den mörka floden" men jag tillåter mig en viss förkortning) är det mycket konstigt att besvara på frågan vad jag kom ifrån: "Härifrån, så klart!", även om dialekten avslöjar något annat. I staden jag bekänner mig komma ifrån, Den nya fristaden (Nova Friburgo på port.), har jag bott några viktiga åren i puberteten, men inte lika många som i Stockholm. Svensk tror inte brassarna att jag är, men för svenska i kontakt med företaget är jag brasse-svensken. Det känns tillräckligt bred iaf, innan det kommer något land till i adjektivet. Men nu är jag Paranaense (Paraná, heter denna delstat såväl som den kända floden, något man borde ha lärt sig i någon geografilektionen).

Tillbaka nu till inlandet till denna deltat. Det finns en hel del att hitta här om man letar efter de saker som finns här, såsom båtturen som jag berättade förr. Jag äter säsongsfrukter brukar jag säga, även om inte säger så så ofta. Säsongen pekade efter båtturen på hemlagad mat på vedspis i någon bordgård i närheten.

Första utsikten var på de ekologiska kycklingarna, vars kompisarna man kan hitta i någon kastrull en bit längre upp.











I bondgården skulle det finnas ett (till) vattenfall där man bl a kan göra rapel (det är liksom att klättra på en bergvägg, men bara nedåt delen).

Infödingen bredvid det ett rätt-så-berömt-vattenfall.

















Man kunde också få en guide för att hitta dit, även om inte så mycket kunde gå fel. Tobbe hjälpte oss. Tobbe är en hund, som fungerar bättre än människor för att visa det nästan berömda vattenfallet. Där kan man se att inte bara maskiner och globalisering hotar vårt arbete, utan även djuren, dessa otacksamma varelser efter det att vi började respektera dem som ekologiska produkter...

Infödingen bredvid hundguiden, Tobbe. En till fördel med Tobbe är att den inte tar emot kontanten för sin tjänst. Han tar hellre emot de kvardelarna från de ekologiska kyklingarna.














Guartelá väntade på oss, så vi hoppade över badandet. Vi stannade bara för ett kort mobilsamtal med Hanna, där vi passade på att ta ett kort på Paranás motsvarande till Moseldalen.

Infödingen med Paranás Moseldal i bakgrunden. Den dåliga fotografen och min kolega fick inte med den andra svägen från Tibagifloden (den egentliga namnet på floden). Svängen finns med i den bild jag tog på honom, men jag vägra att visa bilden på den dåliga fotografen.








Den mest berömda delen av Guarteláparken är sin kanjon, tydligen den sjätte största i världen. (Första gången jag hörde var den största, men den tappar plats allteftersom). Den var rätt så fin, men det har ändå fått efekten av ett minskat suget efter att se den sjunde största canyonen i världen. Det får räcka med de sex första.

Jo, det finns ett till om inte några till berömda vattenfall i Guarteláparken. Jag tänker bara visa detta med några speciella håll i sandstenen.



Infödingen bredvid de berömda hållen i den berömda stenen i ett rätt så berömt vattenfall på den berömda parken. Infödingen vågade inte hoppa i hållen -- eftersom vattnet försvann där -- trots försäkran från parkguiden att inte så mycket kunde gå förlorat.





Några meter bort väntade den sjätte största kanjon i världen lite à la Moseldalen också, men utan de tråkiga slotten med en massa krimkrans att köpa på.

Den vänstra och centrala flygeln på den sjätte största kanjon i världen.


















Infödingen i den vänstra flygeln av berömda kanjonen.










Man kan också åka en tiotimmarsbåttur genom Iapofloden som går genom den berömda kanjonen. Jag berättar sedan om jag klarar den.

3 comments:

Hanna said...

Åh, vad roligt att se - både ekologiska "happy hens", vattenfall, den stora canyon och den snygga infödingen!
Vi längtar efter att få komma dit och vara med på utflykterna!

Fascinerande också att Stockholm är den stad i världen där du bott längst period...

Pussar från dina flickor i det andra hemlandet!

Anna Karin said...

Är det en identitetskris på gång?
"Brasse-svensk" låter väl bra, tycker jag.
Vilka härliga bilder - när kan vi komma?
/mammakarin

Vinicius Lobosco said...

Idag fick vi en jättefin bokhylla, och våra nattduksbord. Gästrummet är det första att blir helt klart. Så så snart ni börja längta efter flickorna kan ni boka.